— 5 —
vara allena. Man anser vanligtvis att meningen dermed var ett physiskt äktenskap mellan man och qvinna, för att fortplanta deras slägte; se der, hvad som enligt min tanke ej ursprungligen var skaparens mening! Han ville, tror jag, att qvinnan skulle komplettera mannen, att hon skulle vara honom ett sällskap; att deras kärlek skulle vara en oskyldig, en platonisk kärlek. Derföre blefvo de också skapade eviga, på det att utan fortplantning slägtet dock i dessa tvenne individer måtte hafva evigt bestånd.»
Julien hämtade här andan, drog några bloss ur den nästan slocknade pipan, och fortsatte:
»Frukten af alla träd i paradisets herrliga lustgård fingo de smaka, utom den af kunskapens träd, som — märk noga! befann sig midt i lustgården; med andra ord: de borde inskränka sig till kärlekens oskyldigare njutningar, sådana som att se på hvarandra, hviska med hvararandra, trycka hvarandras händer, kyssas på pannan o. s. v.; men en enda blott fingo de ej åtnjuta: den högsta, just den genom hvilken slägtet fortplantas.»
Richard smålog åt Julien's originella bibelförklaring; men afbröt honom dock icke.
»Men ormen, d. v. s. begäret, förledde dem: de föllo; och, liksom oftast nu, var det qvinnan, som äfven då förförde mannen. Det var också då först som de märkte sin nakenhet, och sökte dölja det, som de förut ej trott sig hafva skäl att blygas för.»
»Den lifskraft som förut qvarstadnat hos dem (jag menar Adam och Eva) och sålunda gjort dem odödliga, afleddes nu till de genom deras förening uppkommande varelserna. På detta sätt blir dock slägtet evigt, fastän de serskildta individernas lifstid är begränsad. — Baronen tystnade.
— »Sjelfva hufvud-idén», sade Richard, »i ditt resonnemang är ganska approbabel; och om jag ej misstar mig, har den redan förut varit utförd af någon tänkare i religiösa ämnen.»
— »Det är möjligt, och det vore blott en ny bekräftelse på att den gamla regeln: intet nytt under solen gäller äfven i denna väg. Men låt' oss tala om något annat! Som du vet
