— 7 —
Ödlornas Damm.
Idyll.
O! Det var en skön, en herrlig
söndagsförmiddag på landet.
Ute var jag i det gröna
att Gud skåda i naturen,
skaparen uti det skapta . . . .
Hur af «Poesie des Lebens»
då jag njöt, och hur jag rördes
då af skaparns djupa vishet
i den herrliga naturen,
och hans nåd att mig han skapte,
nu jag «sjunga» vill. O, lyssnen
alla ömma, trogna hjertan!
Dagen qvalmig var, och solen
(med gud faders öga midti)
strålade från gulgrå himmel
glödhet ned på dunkla gärden.
I det ljusa, varma skimret
sjelfva skogen mer ej hyste
några dunkla, gröna gömmor:
allt låg blottadt, tomt och naket.
Med förtjusning såg jag kring mig,
såg blott fred och lugn och trefnad
rundtomkring, hvartän jag vände
mina ögon, stilla lycka.
Här en bock med trogna makan
firade i allas åsyn
midt på landsvägen sitt bröllopp . . .
Der en flitig spindel väfde
i en vrå sitt nät, att fånga
lätt sitt rof. En liten fluga
fastnade; och nu jag såg, hur
vackra spindeln sög det friska
blodet ur den lilla flugan;
