— 22 —
landtegendom). Vi skola träffa dig der och säga dig, hvad du skall göra.»
Lördagsafton klockan 8 mötte Nicklas de begge bröderna, hvilka väntade honom vid milstolpen.
»Nå hvad är det jag skall göra», sade Nicklas, »för att förtjena mig 10 rdr?»
»Jo», sade den äldre brodern, i det han ur plånboken tog fram en vacker sedel, »om en liten stund kommer Lundgren gåendes förbi här, och då skall du skrika tre gånger: “Hvad har jag gjort herr Lundgren, att herrn skall slå ihjel mig? Något annat behöfver du ej göra. Vi vilja blott skrämma herr Lundgren litet, det är bara på skämt.»
En stund derefter kom Lundgren sakta gåendes utåt vägen, i sitt sinne glädjande sig åt att få hvila ut sig efter veckans trägna arbete. Hans hustru hade rest ut före honom för att ställa allt i ordning; och han såg henne i inbillningen hur hon gick och stökade, under afvaktan på den älskade makens hemkomst.
I en hast hörde han ifrån skogen ett hemskt rop liksom af en döende. »Hvad har jag gjort er herr Lundgren, att herrn skall slå ihjel mig.» Jernkramhandlaren blef helt underlig till mods, serdeles då samma rop lät höra sig ännu tvenne gånger och straxt derpå ett skott genljöd i skogen. Men troende att det blott var en villfarelse fortsatte han sin väg. Hela aftonen var han likväl, oaktadt sin hustrus vänliga ord, helt hemsk; icke ens hans kära pipa och toddyglaset kunde jaga rynkorna från hans panna.
Under tiden hade Nicklas efter fullbordadt skrikande velat taga sina penningar; men en af bröderna framtog då en pistol och skjöt honom för pannan. Derpå skyndade nidingarne från det blödande liket och omtalade i staden hurusom de varit ute att spatsera på vägen till Hötorp, och dervid hört huru Lundgren tvistat med Nicklas och förebrått honom att han förrådt sin fordna husbondes hemligheter. De hade likväl gått derifrån; men återvändt då de förnummo skrällen af ett pistolskott. Dock hade de icke sett till något hvarken af Nicklas eller Lundgren.
