Dagen för akademiens andra sammankomst var inne.
Åter sutto de begge vännerna bredvid hvarandra; men ingen eld flammade i kakelugnen, pipan hade lemnat rum för cigarren: det var vår.
Enligt öfverenskommelse skulle sjelfva sessionen ej börja innan klockan slagit sex; derföre sysselsatte sig de begge männen blott med sina cigarrer och iakttogo en tystnad, som var passande för deras värdighet såsom medlemmar af en akademi: Richard följde med ögonen de till gestalten oupphörligt vexlande molnen från hans doftande havanna, och Julianus lyssnade till pendylens enformiga knäppande.
»Vet du väl, Richard,» sade baronen slutligen, »att betraktandet af den der pendylen inger mig bra underliga tankar.»
»Huru då? Jag för min del kan, när jag ser på den, ej tänka något annat än att den i hög grad liknar den jag har uppe i mitt rum.»
»Ja», sade Julianus, halft skämtande, halft melancholiskt, »de äro kanhända syskon, två barn af samma far. O, säkert äro de bättre än han sjelf. Han är en menniska: detta är nog att förtala honom.»
»Hvad menar du?»
»Ser du! När jag så der betraktade min pendyl, gjorde jag ofrivilligt en jemförelse mellan menniskorna och klockorna, och den utföll i hög grad till de sednares fördel.»
»Betrakta tvenne klockor: de bestjäla ej, fängsla ej, förtala ej, mörda ej hvarandra. Ingen regerar, ingen lyder den andra: alla äro lika. Den simpla dalkarlsklockan blir icke högmodigt behandlad af gulduret; den vågar gå före det, slå högre än det. Huru olika är det ej med menniskorna?»
»Jag märker att din klocka skänker dig ett rikt ämne för betraktelser.»
»Vidare! Min pendyl har nu tjenat mig i tre år utan någon vedergällning, utan ens hopp om någon dylik. Skulle
