― 5 ―
Philosophisk-Moralisk Ordbok.
Afund, en epidemi, »om grasserat under alla tider. Hvarje menniska är mer eller mindre anstucken deraf. Dess yttringar äro så mångfalldiga och af så olika slag att de ej här kunna anföras. För öfrigt är sjukdomen mera af miasmatisk än contagiös art. — — — Med billigt hänseende till att denna sjukdom, såsom man har all anledning att vara öfvertygad om, endast angriper menniskor, och sålunda tyckes vara ett af deras mest utmärkande kännetecken, har man på senare tiden föreslagit att bestämningen afundsjuk måtte upptagas i den vanliga definitionen på menniska[1].
A B C är ofta hela vetandet hos menniskor, som tilltro sig mycket mera.
Anspråkslöshet är af två slag: sann och falsk. Skilnaden dem emellan skönjes af skalden Johnsons svar till en vän som bad honom ej bli stolt öfver den komplimang som drottningen nyss ställt till honom. «Jag skulle vara bra fåfäng», svarade Johnson, «om jag icke skulle bli stolt öfver ett sådant beröm.»
Blaren, ett allegoriskt väsende, som tros föreställa killespelares samvete. Han afbildas derföre med bjellror, hvilkas helvetiska pinglande oupphörligen ljuder i deras öron när de hafva otur.
Blixten, liksom allt annat här i verlden, styres af guldet. Om man icke förgyller åskledaren åt honom så kommer han ej.
- ↑ Afunden är ädel och oklanderlig då den söker lyfta sig upp till den afundade; men oädel då den söker sänka honom till sig.
