Sida:Frihetens sångar-ätt i Sverige på 1840-talet.djvu/164

Den här sidan har korrekturlästs
 150
»Frihetens sångarätt» i Sverige.

hvad Slesvig beträffar. Ty, ehuru 1848 med dess flod af uppeldande dikter, med dess ifriga skandinaviska arbete äfven i praktisk riktning, visserligen förmådde draga med sig en stor mängd af folket, äfven i dess djupaste lager, så saknade dock en ännu större del af nationen, den som stod utanför universitetsfästernas inflytande, särskildt allmogen, tillräckliga historiska förutsättningar för att kunna fatta denna företeelse, som således blef delvis obegriplig och utan tillräcklig resonans. Dock kan det ingalunda förnekas, att den skandinaviska rörelsen var en värklig makt i tiden, åvägabragt genom studenterna, och troligt är det, att det aktivt militära deltagande, Oskar I visade, då han sände en liten trupp till Fyn, ej skulle ha varit möjligt utan denna ungdomens indirekta påvärkan.

Men att ej högskolornas ungdom varit tillräcklig att uppbära en dylik rörelse, som, för att få reel betydelse och praktisk form, framför alt måste vara folkens, de mogna männens, de inflytelserika medborgarnas, realpolitikernas sak, det visade sig äfven under det andra slesvigska kriget 1864, som blef det år, då 1848 års form för skandinavismen för alltid rämnade. — Vi säga dess »form» — ty tanken är ej kväfd; den röda tråd, som i århundraden gått genom de nordiska folkens historia, som så ofta brustit och åter tillknutits, blef visserligen också nu afsliten, men månne ej för att åter en gång på ett nytt sätt oslitligt sammanknytas?

Vi kalla oss visserligen ej längre »skandinaver», vi heta åter svenskar, norrmän, danskar, och vi dikta ej längre eldiga sånger till skandinavismen — men af studentskandinavismens hänförda år bära vi alla, medvetet eller omedvetet, mer eller mindre spår.

Och en gång skall, måhända efter ännu många årtiondens oafbrutna arbete, åter alt det gro och på nytt växa fram, som ett gånget slägte skänkte sin innerligaste kärlek och sin eldigaste sång; och åt denna kärlek och denna sång må vi icke le, ty i dem har lefvat våra fäders bästa tro och hopp, ej såsom en tom dröm, utan — hvem vet? — som en stor och fager framtidssyn.