1.
n och annan skall måhända finna vår föregående
framställning af studentmötes-skandinavismens
uppkomst och kulmination något lång; dock spelar den
en så stor roll i den tid, hvari de skalder diktat, som
vi satt oss till mål att något litet belysa, att vi ej ansett
oss kunna undvika densamma. I nära ett tiotal af år
intar den hufvudplatsen bland tidsfrågorna.
Bland 1840-talets skalder är Johan Nybom den, som står i närmaste samband med denna företeelse, ty medan skandinavismen för Talis Qvalis endast så att säga blef ett moment i hans skaldeutveckling, visserligen ett betydande sådant, men dock ej det, till hvilket hans egentliga lifsarbete knöt sig, och medan det samma i någon mån kan sägas om Malmström, Ridderstad och andra — mindre dock om Orvar Odd, som till sin död förblef samme varme danskvän — äger ett annat förhållande rum hos Nybom. Nybom, studentmötena och skandinavismen äro oskiljaktiga, det ena är ej fullständigt utan det andra, och för att förstå Nybom bör man också känna den väckande makt, som låg i de båda senare, och som var så stor, att den hänförelse, den förmådde väcka hos den unge skalden, ännu på hans gamla dagar lefde kvar och trots hans gråa hår ännu förmådde blossa upp med den forna klarheten såsom en sällsam kvarlefva från flydda dagar, hvilket gjorde ett underbart intryck på den omgifning, som helt nyss rörde sig kring honom, och som i de flesta fall hvarken förstod honom eller det, han med sådan kärlek ännu omfattade.
På hösten 1887 samtalade vi med honom om 1840-talet, då han så ofta förde studenternas talan. Han
