1.
»Tappert stred du, modigt föll du:
skald och hjälte på en gång,
Du har stupat, som du lefde —
handling, poesi och sång.»
e nya vägar, på hvilka den svenska lyriken leddes
in i början af 1840-talet, hade sin utgångspunkt
i de stora yttre världsomstörtande händelserna på
1820—30-talet, hvilka så mäktigt grepo de ungas
hittills af fosforism och tegnérism nästan uteslutande
berörda sinnen, att de glömde bort både de vackra
drömmarna om en »lycksalighetens ö» och de gamla
minnena från »Axel Hvides» eller »Kung Beles» dagar.
Och när sedan turen kommer till vårt eget land, då
oro och jäsning börja äfven här, då äro de unga
skalderna beredda: i dikten införa de dagens frågor; dikten
blir värklighetens afspegling, framför allt blir den
politisk. Redan 1830 hade den unge C. F. Ridderstad
börjat utsända sina politiska sånger, hvilka dock
förblefvo utan egentlig betydelse; först mot slutet af
1830-talet tog icke blott den politiska utan äfven den sociala
poesien rätt fart och fann fast botten. 1838 är det, som
Erik Gustaf Geijer, på gamla dagar brytande med sin
forntid, offentligen ställer sig i liberalismens leder:
Ensam i bräcklig farkost vågar
Seglaren sig på det vida haf.
En flock unga skalder framstår — icke tillsamman bildande någon i egentlig mening literär sångarskola —
