Sida:Frihetens sångar-ätt i Sverige på 1840-talet.djvu/22

Den här sidan har korrekturlästs
 8
»Frihetens sångarätt» i Sverige.

hvar och en med sitt utpräglade kynne, men dock alla andligen starkt befryndade: den nya tidens ande hade så att säga fört dem tillsamman; till dess signaler hade de alla lyssnat och återgåfvo dessa i olika tonarter.

Till sångarflocken hör Gustaf Lorens Sommelius. Lik en stormsvala förekommer han oss på sin ensliga flygt, något skild från de andra, en ensam man, utan fast rot hvarken i dikt eller lif, utan ro och hvila, genom sitt lidelsefulla lynne i nära slägt med Byron, ej sällan i sin sång som en sannskyldig romantiker med ohäjdad fantasi öfverlämnande sig åt sinnenas rus, än åter fullt inne i dagens politiska strider, och dock trots alt detta sig själf, alt igenom sig själf, Beppo-Sommelius.

Hos en och annan äldre vaknar vid detta namn möjligen hågkomsten af upprörda krigsdagar för 40 år sedan, då den fara, som hotade vår granne i söder, väckte så lifligt deltagande, och namnen på tre unga män, som varit de första att med sitt blod besegla den då så varmt omfattade förbrödringstanken de nordiska folken emellan, voro på allas läppar och besjöngos af skalderna: Leijonhufvud, Lövenskjold och Sommelius.

I 1848 års illustrerade tidningar och julkalendrar — vi taga t. ex. den lilla i jämförelse med våra nuvarande eleganta julböcker så tarfliga, men till namn och innehåll så tidsenliga kalendern »Skandia» i ett af dessa från denna tid välkända glättade eller glacerade, ljusröda och hvita pappbanden — finna vi främst, utom några skildringar öfver Danmark och dess konung, lefnadsteckningar öfver desse tre tappre svenske och norske officerare jämte porträtt af två af dem, svensken Leijonhufvud och norrmannen Lövenskjold. Af den tredje, Gustaf Lorenz Sommelius, fins ingen bild och har aldrig funnits någon; denna juls »literära album», »Nordstjärnan», hvari åtskilliga af landets dåvarande främsta literära förmågor sitta afbildade, korrekta i frackar och ordnar, och hvari äfven Sommelii dikt »Rudolf von Wildheim» är införd, har ej ens af honom annat än hans facsimile. Och på den tafla i stålstick, som vid denna tid fans på väggen i hvart och hvartannat danskt hus och äfven ofta sågs i skånska hem samt jämte en kort täxt var införd i den på sin tid så ansedda och af den kände literäre redaktören dr Cronholm i Malmö utgifna