Sida:Frihetens sångar-ätt i Sverige på 1840-talet.djvu/30

Den här sidan har korrekturlästs
 16
»Frihetens sångarätt» i Sverige.

hjärtat. Den skald, som bäst lyckas att återgifva de känsloskiftningar, vare sig af sorg eller glädje, som så att säga äro allmänt mänskliga och hvilka nästan enhvar förnimmer i sitt eget inre, blir äfven människorna mest dyrbar, vare sig dessa finna sin glädje rätt uttryckt eller finna trösten uti att se sin egen sorg återgifven på ett skönt sätt i ord och rytmer, hvilka liksom framställa denna sorg i ny form eller skänka mod och hjälp att öfvervinna densamma; den skald, hos hvilken hans samtid och, för så vidt han är »äkta», äfven hans eftervärld igenkänner sig själf klargjord, blir populär. Men en helt och hållet ensamstående, storslagen karaktär, som är sig själf och intet annat, utan hänsyn till något annat — hans hela känslolif är skildt från vanliga människors och blir af dem svårare förstådt.

En sådan är Beppo, han är en byronsnatur, alt för mycket i saknad af Byrons ofta känsliga, mjuka vekhet, för att i så mycket högre grad besitta hans våldsamma lidelse. Detta gör honom impopulär; han väcker intresse, ja beundran, men blir lätt lagd på hyllan.

I hans dikter ljuder endast en ton, som så att säga förenar och sammanbinder alla de olika dikterna till ett helt: hans egen vilda, ångestfulla förtviflan och misströstan på alt mellan himmel och jord, hans djupa lifsleda, den han i dikten »Conrad» uttrycker så:

På lifvet ej sätter jag alls något värde:
Som vådelden rofvet, min kraft det förtärde
Och nedstämde eldsjälens blixtrande mod.
Min glädje det stulit, min sällhet det rånat
Och all min förhoppning kallsinnigt förhånat,
Tills isigt som ödlans och stelt blef mitt blod.

Detta är det också som gör, att man hos Beppo ej spårar någon utveckling; han är den han är, och detta är han genast med första penndrag, han nedkastar på papperet. Dagligt Allehanda i juni 1848 kallar hans dikter »till större delen snillrika feberdrömmar, förfärliga dödskampsfantasier» och tillägger: »hindret för hans utveckling låg i bristande jämvigt och harmoni». Hindret låg däri, att dikten för honom var detta döfningsmedel, ej ett arbete eller en konst. »En skald som