Dock ej som den kommer, de taga guds dag:
Dem äro ej gudar, ej mänskor i lag,
Blott om idealer de drömma.
— — — — — — — — — — — — —
De njuta till kropp och de njuta till själ,
De njuta, till dess de sig njuta ihjäl:
De suga sig fast, gudasälla,
Vid hjärtan, som darra af tjusning och lust,
Vid läppar, som rusa likt drufvornas must,
Vid svanhvita barmar, som svälla.
3.
Mellan en stor del af Sommelii diktade personligheter – vi undantaga härvid alla hans satiriska bilder, hvilka till stor del äro porträtt — finnes det en inre frändskap, sådan, att man endast på den yttre, alltid bjärta och väl träffade konturen kan skilja dem åt; det är skalden själf, som framträder bakom alla dessa lyckade ehuru genomskådliga förklädnader; »Rodrik», »Bravon», »Conrad», men framför allt »Rudolf von Wildheim», äro alla glänsande karaktäristiker af en och samma ande, den som stormar inom Beppo-Sommelius oroliga bröst.
Visserligen håller han sitt privatlif utanför sin poesi; men i dessa diktade hjältars ådror flyter hans eget blod; hans eget hjärta — en skalds hjärta i en soldats barm — klappar inom dem och lägger orden på deras tunga. Hvad han genomlefvat och lidit af inre strider uttalar han själf i tillegnan till kronprins Carl, det uttalas vidare af desse hans pseudonymer, och ur de lösryckta här och där i de olika dikterna liksom inkastade värs, där hans egen lidelse, smärta och hopplöshet öfverväldigar honom, kan man framvisa hans eget lif — äfven i dess yttre konturer.
