underhaltig knekt, så till vida»H som han hade okuflig motvilja för att underordna sig, lyda order — dock med lif och själ soldat, för så vidt en soldat i krigstid kunde föra ett häjdlöst äfventyrarlif; soldat vill han vara i stridens tummel och framför alt till häst; han älskar hästar och hyser i allmänhet ett innerligt förakt för alla, som ej kunna rida. I det hela taget skulle man kunna säga, att han i likhet med La Motte Fouqué, delvis diktar för kavalleriofficerare. Hvilken hästpoesi exempelvis i följande värs ur »Hussaren Riego»:
Högmodiga gråskymlar resa sig stolt
Och göra emellan en bågformig volt;
Små skäckiga yrhättor trampa
Och bita hvarann som själfsvåldiga kid:
Förmätna som damer i Pompadours tid,
Ramsvarta fullblodingar stampa.
Gullfuksar, som täfla med månan i sken,
Changera behagsjukt på spensliga ben,
Och race-stona fint kokettera;
På lifvet de sträcka, de bugta sin hals,
De vifta med svansen och skämmas ej alls,
De krångla och piaffera —
I dessa skildringar visar han sig som en »realist» af första ordningen; han målar stallscener, så att man riktigt tycker sig känna lukten af hästfiltarna och i chokskildringarna från Bornhöft rent af hör man trafven.
Han var född i revolutionernas och abdikationernas tidehvarf, då det nästan såg ut i Europa, som om den önskan, han låter sin »grenadier» uttala, skulle bli värklighet, nämligen som om hela världen skulle bli en krigsteater, full af invalidhus, vapensmedjor, citadell och rekrytskolor, med Paris till centraldepôt, åtminstone hvad jäsningsämnet angick, och som om hela denna krigiska värld hyste den åsigten, att »blott med blod kunde blod försonas».
Detta skulle just hafva varit en värld för Sommelius, och han ropar också nästan vildt:
Lefve kriget! Må dess flamma
Evigt brinna, jämt densamma,
