Och dess aldrig släckta bloss
— — — — — — — — — —
Ständigt fladdra öfver oss!
Han utmålar också kriget med alla dess fasor, så att man tvingas att undra, om han själf förnummit något af, hvad han låter den »store käjsaren» tillropa sina dæmoner, då han visar dem sin i blod badade klinga:
När I sen min klinga doppas
Djupt i blod, skall det, jag hoppas
Vattnas er i munnarna.
Och kan man äfven i det hänseendet uppdraga paralleler mellan Sommelius' och Byrons lefnad, att båda voro krigare, den ene i Greklands, den andre i Danmarks härar, så yppar sig dock här en stor olikhet. Medan Byron i sina ungdomsdikter, t. ex. i Childe Harold utandas hat till kriget, samt äfven sedan i sina krigsskildringar af Ismaïlias belägring i Don Juan[1] stämplar kriget afskyvärdt:
Gud sade: »varde ljus, och det vardt ljus».
»Blod!» säger människan, och inhaf rinna;
Ja, detta barn af nattens slagtarhus
Kan på en enda timme medel finna
Att stifta mera ondt i hädiskt rus
Än tretti somrar återställa hinna,
Hur rika frukter än de alstra fram;
Ty örlig afskär både rot och stam,
och medan han senare på ett annat ställe i Don Juan rent ut säger, att »det är bättre att aftorka en tår än att utgjuta haf af blod», så besjunger däremot Beppo kriget i och för sig med hänförelse och frossar af att låta sin »inbillning trifvas i slagtningens vimmel»; maken till mera intensiv, bombastisk blodgirighet än i följande värs af den äljes mäktiga dikten öfver marskalk Ney skall man väl svårligen finna:
- ↑ »Don Juan», 2 del., strof 41 , öfvers. af Talis Qvalis.
