Italiens folk och Tysklands för mig blödde,
Med mänskokött jag luftens korpar gödde,
Mitt tåg strök framåt som en syndaflod.
Jag slagtade med kulor och med bomber;
Med lik jag kunnat fylla katakomber
Och dränka hela Babels torn i blod.
Eller ett annat exempel ur »Tonnerre»:
Folk, som får på slagtarhuset,
Låg och flämtade i gruset;
Det blef fan till korfkalas!
Hjärnor slogos in som rutor,
Trossen sam i blod som skutor,
Knotor krossades som glas. —
Då Byron, gripen af det grekiska folkets stora sak, drifven af sin kärlek till rättvisa och frihet, går ut att falla för sakens skull, så är för Beppo hufvudsaken egentligen att få slås; han var för orolig att kunna trifvas hemma, ty, som han säger:
— — med ett blod, så varmt och ungt
är här i Sverge alt för lugnt
För ett oroligt sinne;'
därför omfattade han med sådan fröjd tillfället, när detta erbjöd sig och danska kriget utbröt; dock måste redan här tilläggas, hvad vi sedermera återkomma till: han gick ej ut i kriget, förr än han förvissat sig om, att han gick att kämpa för en rättvis sak. Emellertid — då han tills vidare ej får slås i värkligheten, diktar han sig en egen stridssång, hvars kraftiga skönhet, gjuten i klassisk form, ger denna dikt en hög rang. Det är dikten Rudolf von Wildheim. Den kunde lika gärna till öfverskrift fått: Beppo-Sommelius. Med ett visst tycke af Theodor Körners kända »Svärdsång», är den dock fullt själfständig och ger som i en spegel hela hans krigarideal i slagtningens minut:
Jag följer min viftande fana —
Och vägen skall svärdet mig bana,
Till dess att jag hinner mitt mål!
