sätt bragt i olycka. Hennes öde är insvept i dunkel; ur dikten framgår dock på upprepade ställen, att hon dött antagligen ganska snart, och medvetandet om att hafva varit en möjlig orsak härtill tyckes hafva starkt bidragit att bringa honom därhän, att han som sin sista tillflykt med afsigt och med glädje sökte döden.
Sorgen öfver detta hans lifs mörkaste minne framkommer ofta; så då han klagar, att i hans sällhetstomma bröst ej mera någon frid och lycka trifdes:
En flicka jag ägde med rosenhy
Och lockar, svarta som midnattens sky
Och eld i det högblåa öga;
Men döden kom, — och bister och blek
Han stal bort min lilja, bröt stängeln vek,
Och klagan han aktade föga.
Då flydde mig alt, både glädje och hopp;
Ty kärlekens sol, som så härligt gått opp,
Sjönk blodröd i tårarnas bölja, — — —
heter det sålunda i »Matrosen».
Många äro de dikter, i hvilka utbrott af denna sorg framkommer midt bland de vildaste bilder, i stridstumult och vid dödsrosslingar; för den läsande ser det då ut, som om skalden velat döfva den just genom att sporra fantasien till den mest häjdlösa flygt, men förgäfves, ty det aggande minnet tränger sig fram, afbryter dikten eller kastar den in i en annan riktning. Så äro i dikten »Tonnerre» följande strofer inkastade midt i en förut omnämd mycket blodig skildring af en drabbning, där »blodmånglarn sina horder gaf en åderlåtningsorder»:
Hon är multnad längesedan,
Som ett annat lik; — dock, svedan
Bränner i mitt sinne än.
— — — — — — — — — — — —
Hon var ju mitt hjärtas hjärta,
Källan till min fröjd och smärta
Och min ungdoms gyllne dröm!
Och ofta, då han i kapp med stormen och yrsnön jagar öfver hedar och obrutna marker, händer det, att
