saken för att yxan måtte gå utan att de själfva syntes. Han var vid många sådana tillfällen rent af förkrossande.»
Han tålde ej den ringaste närgångenhet, och han hade, då han ej använde sin kvickhet, sin i bokstaflig mening skarpa blick att förfoga öfver såsom upptuktelsemedel. Så berättas en af skaldens personlige vänner hafva omtalat, att denne jämte Beppo en middag inkommit på en restauration i Göteborg. Vid samma bord hade slagit sig ned en ung snobbigt klädd man, hvilken med oförskämda blickar började granska de närvarande, i synnerhet bordskamraterna. Beppo besvarade denna närgångna granskning med så bistra ögonkast, att den andre snart förlägen lämnade bordet; men Beppos hvassa ögon följde honom altjämt, skarpt fixerande; sprätten lämnade rummet, Beppo följde efter, stillatigande, men seende, alt jämt seende på den andre. Denna egendomliga förföljelse gick genom tre rum ut i tamburen, där det misslyckade »läjonet» skamflat lomade sin väg.[1]
Hans sällskaplighet tyckes emellertid ej hafva varit synnerligt stor — säkert har han äfven som sällskapsman i själfva värket varit den ensamme.
4.
Det har redan blifvit antydt, att Sommelius ej passade till officer i fredstid och att han ej med mildhet betraktade det då ännu vanliga lefnadssättet bland officerarne. Det var en falsk ställning, hvari han befann sig, då han för sin utkomst såg sig nödsakad att kvarstanna i tjänsten, som för honom endast var en mekanisk sysselsättning, hvilken väckte hans leda och hvars frukter, befordran och utmärkelse, enligt hans tanke egentligen tillfölle de inskränktaste och minst själfständige. Alt detta blir äfven föremål för några af dessa
- ↑ B. Schöldström, Familjejournalen 1883.
