ägaren till alt detta, hvarefter följer en liflig spelscen med besökande kamrater kl. 12 på dagen, som tala om kurtis och politik och ondgöra sig öfver
»Packets tilltag, rabulismen,
Käbblet mot regeringen,
Och den krassa egoismen
Hos ofrälse riksdagsmän.»
Utan omsvep uttrycker Sommelius sitt förakt för desse goddagspiltar, som förneka talanger hos en hvar, hvilken vågar stå för sig själf och ej tar sold af kammarillan, och som själfva ej vilja arbeta; men med arbete menar han ej här det lugna arbetet med tanke och hand, utan som alltid krigstumultet, det de, enligt hans tanke, borde söka i främmande land, då de ej kunde finna det hemma, i stället för att vekligt öda tiden bort:
Nicke svettas, pustar, torkar
Hartsen bort — och drager se'n
Proppar opp ur flaskor — korkar
Flyga; högt i taket re'n
Fraggan står — wolthäter vinkar
I salongen — och en öm
Fänrik på pianot klinkar:
»Goda gosse, glaset töm!»
»Le style c'est l'homme» — och Sommelius går också lifslefvande igen i sin stil; han skrifver ej sin dikt i sammetsnattrock och med elfenstift; det är som om han i pamp och ryttarestöflar skrefve ned den mot sadelknappen; han nämner allting oförbehållsamt vid namn, och använder, oaktadt vissa romantiska drag, som vi redan påvisat, inga blomstrande bilder, men stundom sådana, som äro väl drastiska ehuru onekligen träffsäkra; han är i sina satirer slående som August Strindberg, men med större jämnhet, och han ger i dem hugg på hugg, lika oförfáradt, som han slås i fält, ty oförfärad är han i alla situationer; han kan stundom vara förtviflad, men han är aldrig feg, hvarken i ord
