Sida:Frihetens sångar-ätt i Sverige på 1840-talet.djvu/59

Den här sidan har korrekturlästs
45 
Gustaf Lorenz Sommelius.


Dikten, som ej blef tryckt förr än 1841 och då ej i Aftonbladet, utan i dess på en gång antagonist och meningsfrände, det af Blanche redigerade Freja, är trots den ultrasommeliska tröttande formen mycket dramatisk och utgör en ypperlig skildring såväl af själfva tilldragelserna som af det tänkesätt, man inom konservativa kretsar hade om den förhatade och lika mycket fruktade liberala pressen och dess män, hvilka ansågos uppvigla folket; i »Svanesången», som framställer tänkesättet hos en man »på höjderna» angående representationsförslagsfrågan, uttrycker Beppo detta vidare sålunda:

Men respekten för noblessen
Har förkolnat, sedan pressen
På alt småfolk och bassessen
 Öppnat ögona.

Också pågår under dessa år ett ständigt krig mot pressen. »Tryckpressen är i våra dagar uti den intellektuela världen, hvad ångkraften blifvit i den materiella», yttrade friherre v. Schulzenheim under en diskussion om indragningsmakten höstriksdagen 1834, och excellensen Rosenblad skref samma år till biskop Kullberg i Kalmar, hvars son var medutgifvare af Freja: »Tidningsskrifveriet är en från afgrunden i senare tider uppstigen oren ande att störa samhällenas och enskildas lugn». Det i synnerhet afskydda Aftonbladet hade också af Carl Johan blifvit kalladt »le detestable Aftonblad», och Tegnér yttrade offentligt 1835 att »nationens rot håller på att få röta . . . kommer ej hjälpen inifrån, så kommer hon nog icke, och då läsa Sverges fiender snart nog på det käraste af alla Aftonblad, nämligen svenska häfdernas Aftonblad». Och till Braun yttrade han 1841, då han sammanträffade med denne i Göteborgs »Cavallinska Carlsbaderinrättning»: »Min tro kan ingen taga ifrån mig, och den är, att våra tidningsskrifvare hafva arbetat på att fördärfva nationen. En tidnings-Nicolaus är ingen bit bättre än en rysk ditto.» Den »tidnings-Nicolaus», på hvilken han syftar, är »tidningskungen» L. J. Hierta.

Men Aftonbladet och dess meningsfränder arbetade ej förgäfves, och regeringens sätt att regera under denna Carl Johans mest opopulära tid gick ej ouppmärksam-