att ej nödgas lägga märke därtill som till en egendomlighet — uttalandena om de »andliges» hänsynslöshet och själfviskhet, deras byråkratiska afvoghet mot folkupplysning och frihetsrörelser, i Sverige synnerligast under den tid, då presterna som stånd voro ett politiskt parti, hvarför man också efter 1865 långt mindre spårar dessa mer eller mindre berättigade literära hugg och slängar. Angående förhållandena i England yttrade Byron en gång till Thomas Moore, »att presterna gjort religionen mera skada än de vantroende», hvari Shelley instämde, anseende, att den tidens uselhet hade sin rot i hyckleriet hos hans lands presterskap. Huru Sommelius här i Sverige med ett slags särskild tillfredsställelse hvässar sin penna mot presterna i det för sakens, för den religiösa toleransens skull så olyckliga Strauss-Hierta-målet, är redan anfördt; i sina satirer sparar han ej häller orden för att få sin teckning af herr pastorn, »som ligger på bolstrar och hvilar sig trött», riktigt åskådlig, och riktigt i sitt esse kommer han, då han låter »läsarepresten» för sina bäfvande åhörare
»Slå helvetet upp på vid gafvel
Och visar oss andar, som ända till knän
Där vada precis som oskäliga fän
I pölar af fosfor och svafvel.
— — — — — — — — — — — — —
Se'n följer oss pastorn till himmelens port,
När först han med helvetet kända oss gjort
Och gett oss af den kvintessencen.»
Det torde ej vara utan skäl, som så många af desse skaldenaturer, idealt lagda och hänförda af inre stora syner, mången gång känt sig bortstötta af de andefattiga predikningar, som de fått i stället för den kristendom, hvilken omhvärfver, utvecklar och är en frigörande andlig makt, som sträcker sig genom lifvets alla förhållanden.
Jag trifves icke i presternas sakristior,
Jag dyrkar min Gud i sanningens fria ljus —
ropar den liflige, åt fritänkeriet mest lutande Orvar Odd. Talis Qvalis har åt presterna följande hvassa strofer i sina »Drömbilder»:
