Ägde jag ett bröd att räcka
Åt de kära munnar små,
Som sin purpur mot mig sträcka,
Skulle jag med eder gå :
Men hur hela världen larmar,
Som sin frihet återtar,
Hålla mig små trinda armar
Här i fångenskapen kvar.
Nybom däremot, som helt nyss så stolt och käckt tillropat sina kamrater och hela svenska folket: Sverige, hvi dröjer du än? som ropat detta till vapen för broderlandet:
Män, pengar, vapen lägg som offer neder
Du svenska folk på Danmarks härd —
har endast en svag ursäkt att komma fram med i det farväl, han sänder en till Danmark uttågande landsman:
Gärna följde jag, men fjättrad, arm,
Har jag vuxit fast vid fosterjorden;
Sångens oro vaggar i min barm
Och med feberlågor fyller orden:
Sångens stormar i en mänskosjäl
Kände, lycklige, ej du — farväl!
»Sångens stormar» hade måhända kunnat stillas i det värkliga lifvets dust, i spelet om lif och död på fullt allvar vid Dybbels skansar och i Sundeveds by. Man kan förstå en man som Goethe; det är konsekvens i hans ord och i hans handlingssätt; då hela Tyskland uppflammar i patriotism och nationalkänsla, förblir han, som bekant, ensam stum; ej en dikt, ej en sång finnes af honom, med hvilken han skulle kunnat elda sina landsmän till striden emot Napoleon. Detta är vid denna tid ett fänomen, och han förklarar det så: »att skrifva krigssånger och själf sitta i min kammare — skulle det likna mig? Ute vid bivuaken, där man om natten hör de fiendtliga förposternas hästar vrenska, där skulle jag kunnat hafva lust därtill. Men det var ej mitt lif och min sak — det var Theodor Körners. Honom kläda hans krigssånger förträffligt. Hos mig,
