som ej har någon krigisk natur eller krigiskt sinne, skulle krigssången ha varit en mask, som klädt mitt ansigte illa. Jag har i min poesi aldrig varit affekterad.» – Vi vilja långt ifrån kalla 1840-talets skandinaviska krigssånger affekterade, hvilket vi i det följande skola motivera. Vi vilja blott påpeka det märkliga faktum, att Sommelius, han, som ensam af Sveriges skalder iakttagit tystnad, då andra jublat, är också den ende, som visar sig vara »skald och hjälte på en gång». Han, den tyste mörke Beppo, som ej gaf Danmark någon sång, gaf det mycket mera – sitt blod och sitt lif.
Och nu såsom vi i början af denna teckning framhöllo möta vi åter och åter, hvart vi detta år – 1848 – vilja blicka i tidningar, tidskrifter eller kalendrar, svenska, norska och danska, tre namn, och oupphörligt se vi dem upprepas med sorg och beundran, – tre namn, som aldrig skiljas åt: Leijonhufvud, Lövenskjold och Sommelius; i danska generalers och fältherrars rapporter, i skaldernas dikter, i minnestecknarens skildringar, ständigt stå namnen af dessa tre tillsammans, förenade, som männen voro det i samma död, för samma sak.
Det är en lång och sorglig förteckning, vi i detta ögonblick hafva framför oss, listan öfver alla »de faldne» vid Sundeved d. 5 juni 1848. Bland dessa många nu för längesedan helt eller halft förgätna namn, läser man med en känsla, som vore underrättelserna färska och ej fyrtio år gamla, äfven:
Svensk premierlieutenant af 2:den Bataillon Knut Otto baron Leijonhufvud,
och något längre ned under en hel skara namn af stupade »menige» man:
Svensk frivillig, premierlieutenant i 5:te Bataillon Gustaf Lorenz Sommelius-Beppo.
Ögat glider åter längs spalten af danska namn, till dess det stannar vid:
Norsk frivillig, lieutenant af 10:de Bataillon baron Leopold Lövenskjold.[1]
- ↑ Men strax därunder står namnet på ännu en svensk yngling, Axel Lundbom från Lund. Liksom de tre ofvannämda stupade han i ifrågavarande strid, men orättvist må man väl kalla det, att han ensam blifvit helt förgäten, medan de tre tappre officerarnes namn ännu i dag och med all rätt fortlefva. —
