Och alldenstund denna Leijonhufvuds, Lövenskjolds
och Sommelii död på slagfältet så att säga är ett stycke
af tidehvarfvets poesi förvärkligad, vilja vi här meddela
den gripande skildring, en känd dansk man och
författare, Fr. Barfod, välvilligt lämnat oss öfver desse trenne
hjältar från det minnesvärda året 1848, så mycket mera,
som denna skildring återger den skandinaviska stämning,
som vid denna tid rådde i Norden, och till hvilken vi
i nästföljande teckning skola återkomma. Han hade
sammanträffat med dem alla, strax innan de med sitt
hjärtblod inskrifvit sina namn i Danmarks krönika, och
sedan så godt sig göra lät följt dem på deras korta
återstående bana. »Lik en annan hjältesaga, lik en
hurtig kämpasång, oss en aftonstund berättad» – sådan
är skildringen af dessa unga mäns sistadagar och död.
Fr. Barfod, då som nu bosatt i Köpenhamn, berättar sålunda:
Knut Otto Erik Gregersson Leijonhufvud var en telning af en af Sveriges äldsta och mest berömda adliga ätter, som flera gånger blifvit befryndad med konungahuset. Gustaf Vasas andra drottning var den fagra och ljuslockiga, den kraftiga, snarrådiga Margareta Leijonhufvud, och hans tredje drottning var Margaretas systerdotter.
Jag såg blott Leijonhufvud en enda gång. 1848 voro vi ju alla krigare, till och med vi, som måste stanna hemma. Jag var naturligtvis medlem af centralskolan, som var den tidens skola för officersaspiranter i reserven. — — — En afton fingo vi en stunds rast i utkanten af Nörrefælled. Solen höll just på att gå ned, då vi uppstälde våra gevär i pyramid. I det samma hörde jag någon tala svenska bakom mig och vände mig hastigt om. Det var löjtnanterna Silfverstolpe och Leijonhufvud, med hvilka jag nu kom i samtal. Båda hade rest från Upland och hit för att som frivilliga inträda i vår här. — — Samtalet kom att röra sig om öfvergången från Als till Sundeved, som man med sådan längtan väntade att vår här med det snaraste skulle göra. Silfverstolpe var en liten kärnfast man med eld i de bruna ögonen och sprittande af lif i hvarje rörelse; Leijonhufvud var lång och smärt, af ovanlig manlig skönhet, med en panna så skönt hvälfd som himla-
