Sida:Frihetens sångar-ätt i Sverige på 1840-talet.djvu/77

63

Gustaf Lorenz Sommelius.

Samma dag, d. 5 juni, fann Leijonhufvud sin död vid en inhägnad^[1] utanför Österdybbel. Det var nära aftonen. Preussarne hade efter en hårdnackad strid blifvit tillbakakastade från Stengård, och man kunde gå anfallsvis framåt. Leijonhufvud var skyttarnas anförare i 2:dra lätta bataljonen, men just då han skulle bana sig väg genom första inhägnaden, föll han med sex af sina män. Den smärtsamma förlusten framkallade ett ögonblickligt uppehåll, under hvilket preussarne skyndsamt togo till flykten; hvarefter vår här fortsatte framryckningen.

Man har berättat mig, men jag vågar ej ansvara för berättelsens prosaiska (historiska) sanning, — för den poetiska sanningen behöfver jag ej vara sagesman; man har berättat mig, att Leijonhufvud samtidigt träffades af tre kulor: den ena krossade hans högra hand, som så käckt och kraftigt förde värjan för vårt fosterland, vår frihet och ära; den andra genomborrade hans panna, härden för höga, klara tankar; men den tredje genomborrade hans hjärta, som slog så fritt och varmt som något för hela fosterlandet, för hela Norden.

Nästa morgon lågo femtiotre lik i Sönderborgs kyrka, alla af unga män med undantag af den hvit-

↑ En i drabbningen deltagande officer har härom tillskrifvit oss ett bref, hvarur vi meddela följande: I affären vid Sundeved d. 28 maj 1848 hade jag det nöjet att se Leijonhufvud föra sin trupp i elden — — — då jag befann mig i hans närhet, hade jag tillfälle att bevittna det glada mod och den enthusiasm, med hvilken han framförde sin trupp, och hvilket äfven i förening med hans vid åtskilliga andra tillfällen aflagda prof på mannamod ledde till, att han i general Hedemans rapport af den 3 juni s. å. »framhålles med särdeles berömmelse». D. 5 juni samma år stod det minnesvärda slaget vid Dybbel. — — — Under framryckningen blef Leijonhufvud skjuten. — En fiendtlig afdelning hade besatt en liten gård, omgifven af aspar. Leijonhufvud låg med sin trupp midt för denna gård. Jag angrep densamma i flanken och passerade därvid förbi Leijonhufvud samt växlade med honom några ord, de sista. Enligt hvad jag sedan hörde af en dansk frivillig, korporal Groth, blef han strax därpå skjuten. Först en timme senare erhöll jag därom underrättelse. Kulan träffade honom i venstra delen af bröstet och han lefde blott några minuter men återfick aldrig sans. Så föll friherre Erik Leijonhufvud, efterlämnande i djup sorg slägt och vänner samt ett kärt och aktadt minne bland alla, som sätta högt svenskt mannamod och fosterlandskänsla, och deras antal var den tiden stort. —»
Förf.

[1] En i drabbningen deltagande officer har härom tillskrifvit oss ett bref, hvarur vi meddela följande: I affären vid Sundeved d. 28 maj 1848 hade jag det nöjet att se Leijonhufvud föra sin trupp i elden — — — då jag befann mig i hans närhet, hade jag tillfälle att bevittna det glada mod och den enthusiasm, med hvilken han framförde sin trupp, och hvilket äfven i förening med hans vid åtskilliga andra tillfällen aflagda prof på mannamod ledde till, att han i general Hedemans rapport af den 3 juni s. å. »framhålles med särdeles berömmelse». D. 5 juni samma år stod det minnesvärda slaget vid Dybbel. — — — Under framryckningen blef Leijonhufvud skjuten. — En fiendtlig afdelning hade besatt en liten gård, omgifven af aspar. Leijonhufvud låg med sin trupp midt för denna gård. Jag angrep densamma i flanken och passerade därvid förbi Leijonhufvud samt växlade med honom några ord, de sista. Enligt hvad jag sedan hörde af en dansk frivillig, korporal Groth, blef han strax därpå skjuten. Först en timme senare erhöll jag därom underrättelse. Kulan träffade honom i venstra delen af bröstet och han lefde blott några minuter men återfick aldrig sans. Så föll friherre Erik Leijonhufvud, efterlämnande i djup sorg slägt och vänner samt ett kärt och aktadt minne bland alla, som sätta högt svenskt mannamod och fosterlandskänsla, och deras antal var den tiden stort. —»
Förf.

[1]