hårige öfverstlöjtnant Morgenstjerne, som stupat vid Böffelkobbel i spetsen för 12:te bataljonen, medan han gladde sig åt att se, hur raskt hans »Sönderjyder» stredo. De lågo alla utan kistor, och korets och skeppets golf flöt af blod; men omkring Morgenstjernes bleka mun lekte ännu leendet.
Torsdagen d. 8:de juni blefvo 48 af dem, däribland 27 fiender, jordade på Sönderborgs kyrkogård. Men tidigt, kl. 6 på morgonen, gick en dansk man in i kyrkan. Alla liken voro nu lagda i kistor. Kistorna stodo framför altaret sirade med friska kransar, smyckade med vapen, blommor och dannebrogsband; alla voro slutna utom en: den, hvari Leijonhufvud hvilade, vacker i döden som i lifvet, ty döden hade kommit så hastigt, att den ej hunnit förvrida ett enda af de ädla dragen. Han låg i svensk uniform med en krans af eklöf omkring pannan och en frisk rosenkrans på bröstet. Kyrkan var för öfrigt tom, men bredvid den fallne Leijonhufvud stod Silfverstolpe i stum åskådning af den älskade vännen, smekte ännu en gång hans bleka kind, tryckte för sista gången hans hand och störtade snyftande ut ur kyrkan.
Samma dag blef Leijonhufvud jordad — på Ulkebölls kyrkogård. Hans grafkulle ligger vid ingångsdörren på kyrkans södra sida. Inom granarna, af hvilka den är omgifven, ha hans vapenbröder rest en granitsten med ett stort hvitt marmorkors, och i en marmorskifva, som står lutad emot stenen, ha de låtit inrista:
†
Svensk premierlöjtnant
KNUT OTTO ERIK af LEIJONHUFVUD
födt d. 27 april 1823, falden i slaget ved Dybbel den 5:te juni 1848!
1 Joh. 3: 16: Ogsaa vi ere skyldige at sætte Livet
til for Brödrene.
Dette Minde sattes ham af 2:den Bataillons Officerer.
Han var blott tjugufem år, då han stupade, men
vi skola tänka på kung Magnus Barfots ord: »till äran,
ej till åren, höfves det oss att gilja»; vi skola
ihågkomma, att den har lefvat länge nog, som lefde med
Gud för ära och frihet, — att den, som lefde de få
