åren med ära; har lefvat långt längre än den, som lefde de många åren utan ära; ty han lefde med och för evigheten! —
Leopold Lövenskjold var den yngste sonen af — — Severin Lövenskjold, statsråd, statsminister och ståthållare — — — Han var född 1818 — — — här nere, då det »slesvig-holsteinska» upproret utbröt och anmälde sig strax hos krigsminister Tscherning för att bli upptagen som simpel soldat i den danska hären. Men Tscherning vågade ännu icke upptaga »främlingar», »utländingar» i hären; han var rädd för, att det skulle betraktas som ett brott mot neutraliteten, ett brott, som kunde gifva holsteinarne rätt att upptaga alla möjliga andra tyskar i sina leder; — och Lövenskjold blef afvisad. – Men han lät sig ej så lätt afvisa; han ville, hvad han ville.
Han frågade, om han ej kunde förvärfva medborgarrätt. Jo, om han köpte en större egendom, skulle detta ej falla sig svårt.
Då köpte han, om jag ej missminner mig, för 27,000 Rbd. en fastighet i Köpenhamn och köpte sig därigenom rätt till att som dansk egendomsägare taga tornistern på nacken och musköten på axeln för att som simpel dansk soldat inträda under den korstecknade Dannebrogen. Han var den förste af de tusen fränder, som från andra sidan sundet och Kattegat inträdde under vårt från himlen fallna baner, och därför skall han också alltid nämnas som den förste — i dag och när äljes namnen ihågkommas på dem, som med sitt hjärtblod beseglade tron på Nordens enhet — bland de män, som stredo och blödde för Dannevirke som Danmarks, som nordens sydgräns.
Han kom strax med; han var redan d. 9 med vid Bov. Här var han tillfällig flygelman för en afdelning af 10:de bataljonen och till granne hade han en seelandsbonde, som nu för första gången, liksom han själf, hörde kulorna hvina omkring sina öron, men fann denna musik mindre munter och drog sig litet för att gå framåt.
»Är du rädd, kamrat?» frågade Lövenskjold, men seeländaren förstod ej det norska tonfallet, och Lövenskjold måste upprepa sitt: »är du rädd, kamrat?»
