»Skall jag inte hälsa från baronen?»
»Prat! Jag är inte baron, utan hälsa från korporal Lövenskjold vid 10:de bataljonens (3:dje?) kompani! Farväl!»
Han kom till Kristiania, där man på ett utlyst möte hörde orden strömma helt annorlunda fritt och fylligt från hans läppar, än man förut varit van. — Och han vann också genom sin vältalighet flera norrmän för Danmarks, för Nordens heliga sak.[1]
Den 28 maj var han åter i Sundeved och likaså den 5 juni. Den förstnämda dagen stupade den duglige kapten Thestrup af 10:de bataljonen vid Dybbel kvarn i striden emot mecklenburgare och hannoveranare. Thestrup hade samma morgon blifvit förbigången, i det en yngre officer blifvit utnämd till bataljonenschef, och det hade gjort ett smärtsamt intryck på alla. Då han nu blef dödligt sårad, emottog löjtnant Klöcker honom i sina armar; men Lövenskjold stod bredvid och tillropade den döende krigaren: »faller kaptenen icke som bataljonens befälhafvare, så faller ni dock som dess förste soldat.»
D. 5 juni stod Lövenskjold själf som sekondlöjtnant vid 10:de lätta infanteribataljonen, den samma, hvari han ständigt stridt. Han delade altså äran för båda dessa stolta dagar, men hans äfventyrliga stridsmod blef redan nu hans bane, mänskligt taladt altför tidigt. – Då hannoveranarne middagen d. 5 juni ryckte fram öfver Dybbel, drefvo de först, efter en hård strid inpå lifvet, våra svaga förposter tillbaka emot Stenderup. Lövenskjold stod i kapten Westergaards skyttelinie. Denne befalde honom att draga sig tillbaka från inhägnaden, vid hvilken han stod, men han ville ej lyda, oaktadt den talrika fienden ej var trettio steg från honom och oaktadt han (berättade en annan norsk frivillig) om natten drömt, att han blifvit sårad och fången. Han
- ↑ I »Skandia» 1848 står det dock uppgifvet, att Lövenskjold var »född talare och krigare». Då han var på väg tillbaka till Danmark, berättas det vidare, »med en skara norska frivilliga, tillstäldes för honom och dem en skandinavisk sexa i Göteborg. Inspirerad af tillfället, uppsteg han och hänförde de tillstädesvarande med sina glödande ord. Öfveralt således, där han var under »jubelåret» af sin lefnad, skänkte idén vingar åt hans tankar och ord, och fäktarne däraf bortsopade hvardagsdammet från lyssnande sinnen.»
