än den snillrikaste dikt. Och själf blef han i sin död jämte sina båda dödskamrater, de första som gåfvo sitt blod för skandinavismens tanke, föremålet för skaldernas sånger. Utom fyra andra denna tids dikter hafva Nybom och Ridderstad för honom sina klaraste, varmaste toner. Där, säger Nybom:
Där ligger Norges Lövenskjold och blöder
Ur många heliga och dyra sår;
Ett mera härligt offer gifs ej, bröder,
Än det, du, Danmark, så af Norge får:
En hugstor yngling, viking till sitt sinne,
Lik den vi uti hjältesagan finne.
Och Sveriges Leijonhufvud — hjältedöden
Var värdig denna ridderliga bild,
Det skönsta ögonblicket i hans öden
Var då han föll, högsinnad, stark — men mild,
Med en jungfrulig själ, med manlig ära:
En föresyn i både lif och lära.
Och Sveriges Byron, Beppo, han, Titanen,
Båd' krigare och skald på samma gång. —
Far ut och se en storm på oceanen,
Och du ser bilden af hans lif och sång.
Hans sköna drapa var en död med ära,
Och dubbla lagrar ses hans minne bära.
I Ridderstads äljes matta lyrik framstå hans »Döds-runor», tryckta och införda i Östgöta Correspondenten, strax efter det dödsbudet 1848 kom till Sverige, särdeles vackra, ty äfven Ridderstad var soldat med diktarhjärta, och naturligt är, att han skulle gripas och i sitt innersta träffas af desse unge officerares död, främst kanske just af Beppos, hvars diktning han beundrade. I en serie af fem dikter, »helgade de tappre som stupade i bataljen vid Dybbelberg d. 5 juni 1848», ägnar han en varm hälsning till den danske öfverste Morgenstjerne; därefter nämner han Leijonhufvud och Lövenskjold.
Men för Beppo-Sommelius talar högst hans medkänsla; hans beundran och glädje öfver, att dennes manlighet i handling ej gaf efter för hans mod i sången
