1.
1840-talets lyrik tillhör i ej ringa mån den tidens
studentlif.
Det var studentlifvets glansperiod, skandinavismens, de första studentmötenas gyline tid. Och af studenternas försångare kommo sedermera några att räknas bland landets främste skalder, såsom Talis Qvalis i Lund och Johan Nybom i Upsala, men till dessa båda slöto sig äfven B. E. Malmström och framför alt Orvar Odd, som, blifven redaktör för Öresundsposten i Helsingborg, med lif och själ deltog i den skandinaviska rörelsen; dessa fyra blefvo, kan man säga, skandinavismens poetiske målsmän i Sverige.
Däremot märker man ej till en början någon synnerlig hänförelse för den skandinaviska idéen hos någon af de tre skaldelöjtnanterna Braun, Sommelius och Ridderstad, af hvilka den förste endast har ett par skämtvisor för denna sak, den andre, som vi sett, ingen sång alls, men desto mera handling, medan den tredje indrogs i sångarnes led, först då 1848 redan inträdt och den skandinaviska hänförelsen visserligen stod på sin höjdpunkt, men blott för att inom kort börja aftaga.
Det är emellertid omöjligt att gifva en bild af de förhållanden, under hvilka de många studentdikter, vi företrädesvis finna hos Talis Qvalis och Nybom, framkommit, utan att i korthet gifva en framställning af den politiska väckelse, som på 1830—40-talet började spira och skjuta fram vid båda våra universitet, och som där frambragte en lifsström af ungdomlig hänförelse såväl i poesi som sång: Gunnar Wennerberg och Otto Lindblad stå sida vid sida om Talis Qvalis och Johan Nybom.