Den här sidan har korrekturlästs
230
XVIII.
Isfarten.
Kung Ring med sin drottning till gästebud far,
på sjön står isen så spegelklar.
„Far ej öfver isen,“ den främling sad':
„han brister, för djupt är det kalla bad.“ —
„Kung drunknar icke så lätt,“ sad' Ring,
„den, som är rädd, kan gå sjön omkring.“
Den främling blickar så mörk med hot,
han spänner stålsko i hast på fot.
Slädtrafvarn sätter med makt åstad,
han frustar lågor, han är så glad.
„Sträck ut,“ skrek kungen, „min trafvare god,
låt se, om du är af Sleipners[1] blod!“
Det går, som stormen går öfver sjön,
den gamle ej aktar sin drottnings bön.
Men stålskodd kämpe står heller ej still,
han far dem förbi så snart han vill.
- ↑ Odens häst.
