242
„Lika mycket,“ Frithiof sade: „svärd jag finner nog i Nord;
skarp är svärdets tunga, konung, talar icke fridens ord.
Mörka andar bo i stålet, andar ifrån Niffelhem,
sömnen är ej säker för dem, silfverlockar reta dem.“ —
„Jag har icke sofvit, yngling, jag har blott dig pröfvat så.
obepröfvad man och klinga litar ej den kloke på.
Du är Frithiof, jag har känt dig, alltse'n i min sal du steg,
gamle Ring har vetat länge hvad hans kloka gäst förteg.
Hvarför smög du till min boning, djupt förklädd och utan namn?
Hvarför, om ej för att stjäla bruden ur den gamles famn?
Äran, Frithiof, sätter sig ej namnlös uti gästfritt lag,
blank är hennes sköld som solen, öppna hennes anletsdrag.
Ryktet talte om en Frithiof, menniskors och Gudars skräck,
sköldar klöf och tempel brände den förvågne lika käck.
Snart med härsköld, så jag trodde, kommer han emot ditt land,
och han kom, men höljd i lumpor, med en tiggarstav i hand.
