Hvarför slår du ner ditt öga? Jag var också ung en gång;
lifvet är en strid från början, ungdomen dess Berserksgång.
Klämmas skall hon mellan sköldar, tills det vilda mod är tömdt;
jag har pröfvat och förlåtit, jag har ömkat och förglömt.
Ser du, jag är gammal vorden, stiger snart i högen in;
tag mitt rike då, o yngling, tag min drottning, hon är din;
blif min son tilldess, och gästa i min kungssal som förut!
Svärdlös kämpe skall mig skydda, och vår gamla tvist har slut.“ —
„Icke,“ svarar Frithiof dyster, „kom jag som en tjuf till dig,
ville jag din drottning taga, säg, hvem skulle hindrat mig?
Men min brud jag ville skåda, en gång, ack! blott en gång än.
O! jag dåre! halfsläckt låga tände jag på nytt igen.
I din sal jag dröjt för länge, gästar mer ej der, o kung!
Oförsonta Gudars vrede hvilar på mitt hufvud tung.
Balder med de ljusa lockar, han, som har hvar dödlig kär,
se, han hatar mig allena, ensam jag förkastad är!
