Den här sidan har korrekturlästs
252
Väl har jag sutit
vänsäll i salen,
väl har jag älskat den gyllene frid;
Dock har jag brutit
sköldar i dalen,
sköldar på sjön, och ej bleknat dervid.
Nu vill jag rista
Gejrsodd och blöda,
strådöd ej höfves för Nordmannakung.
Ringa är sista
idrottens möda,
mera än lifvet är döden ej tung.“ —
Då skar han ärligt
runor åt Oden,
dödsrunor djupa på bröst och på arm.
Lyste så herrligt
droppande bloden
fram mellan silfret på hårvuxen barm.
„Bringen mig hornet!
Skål för ditt minne,
skål för din ära, du herrliga Nord!
Mognande kornet,
tänkande sinne,
fredelig bragd har jag älskat på jord.
Fåfängt bland vilda,
blodiga drotter
sökte jag Friden, hon flyktade hän.
Nu står den milda
