Men i dalarna vida omkring der bette i grönskan
hjordar med glänsande hull och med jufver som längta till stäfvan.
Mellan dem spriddes, än hit och än dit, en oräknelig skara
av hvitulliga får, som du ser hvitaktiga strömoln
flockvis spridda på himmelens hvalf, när det blåser om våren.
Springare två gånger tolf, bångstyriga, fjettrade vindar,
stampande stodo i spiltornas rad och tuggade vallhö,
manarna knutna med rödt och hofvarna blanka av jernskor.
Dryckessalen, ett hus för sig sjelf, var timrad av kärnfur,
Ej femhundrade män (till tio tolfter på hundra’t)[1].
fyllde den rymliga sal, när de samlats att dricka om julen.
Genom salen, så lång som han var, gick bordet av stenek,
bonat och blankt som av stål: högsätes-pelarne båda
stodo för ändan deraf, två Gudar, skurna af almträd:
Oden med herrskareblick och Frej med solen på hatten.
Nyss emellan de två på sin björnhud (huden var kolsvart,
gapet skarlakansrödt, men klorna skodda med silfver)
Thorsten bland vännerna satt, som gästfriheten bland glädjen.
- ↑ Ett gammalt räknesätt i Norden.
