Sida:Frithiofs Saga.djvu/25

42

hvad han förnam i det nattliga djup, då teg han och ryste.
Bele hörde dock först en sång, den let som en trollsång;
sedan förnam han ett rasslande ljud, som af klingor som korsas,
sist et gräseligt skri; då blef tyst. Ut störtade Thorsten,
blek, förvirrad, förstörd; ty med döden hade han kämpat.
Ringen bar han likväl; “den är dyrköpt”, sade han ofta,
“ty jag har darrat en gång i mitt lif, och det var när jag tog den.”
Smycket var vida berömdt och av smycken ypperst i Norden.

Skeppet Ellida till slut var en af slägtens klenoder.
Viking (sägs det) en gång, när han vände tillbaka från härtåg
seglade längs med sin strand; då såg han en man på ett skeppsvrak
sorglöst gungande hän; det var som han lekte med vågen.
Mannen var hög och af ädel gestalt och hans anlete öppet,
glatt, men föränderligt dock, likt hafvet, som leker i solsken.
Manteln var blå och bältet af guld, besatt med koraller,
skägget hvitt, som vågornas skum, men håret var sjögrönt.