Var han ej konungason, likväl hans sinne var kungligt,
vänsällt, ädelt och mildt, och med hvar dag växte hans rykte.
Kämpar hade han tolf, gråhåriga, furstar i idrott,
fadrens kamrater, med bröst af stål och med ärriga pannor.
Nederst på kämparnes bänk, jemnårig med Frithiof, en yngling
satt, som en ros blandt vissnade löf: Björn hette den unge,
glad som ett barn, men fast som en man, och vis som en gubbe.
Upp med Frithiof han växt, och de blandat blod med hvarandra,
fosterbröder på Nordmanna sätt, och svurit att lefva
samman i lust och i nöd, och att hämna hvarandra i döden.
Mitt bland kämpar och gästernas mängd som kommit till graföl,
Frithiof, en sörjande värd, med ögon fyllda av tårar,
drack på fädernas vis sin faders minne, och hörde
skaldernas sång till hans lof, ett dundrande Drapa; men sedan
steg han i fadrens säte, nu hans, och satte sig neder
mellan dess Oden och Frej; det är Thors plats uppe i Valhall.
