Sin sorg, sin klagan med dufvan han skref,
och glad for hon af med sitt kärleksbref.
Men ack! tillbaka
hon vände ej mer, hon blef hos sin maka.
Det väsen behagade icke Björn.
Han sade: “hvad fattas vår unga örn,
så tyst, så sluten?
Är bröstet träffadt, är vingen skjuten?
Vad vill du? Ha vi ej i öfverflöd
det gula fläsk och det bruna mjöd
Och skalder många?
Det tar aldrig slut på de visor långa.
Sant nog, att gångaren stampar i spilt,
på rof, på rof skriker falken vildt.
Men Frithiof jagar
i molnen allena, och tärs och klagar.
Ellida hon har ingen ro på våg,
hon rycker alltjämt på sitt ankartåg.
Ligg still, Ellida,
ty Frithiof är fredlig, han vill ej strida.
Den strådöd är också en död: till slut
jag rister, som Oden, mig sjelf med spjut.
Det kan ej fela,
vi blifva välkomna hos blåhvit Hela.” —
Då släppte Frithiof sin drake lös,
och seglet svällde och vågen fnös.
Rakt över fjärden
till kungens söner han styrde färden.
