Men frihet bodde hos friden qvar
i glad förening,
och alla älskade landets far,
fast en och hvar
fritt sade på tinget sin mening.
I tretti vintrar han fredlig och säll
styrt Nordlands söner,
och ingen gått missnöjd hem till sitt tjäll,
och, hvarje qväll
hans namn gick till Oden med folkets böner.
Och kung Ring sköt tillbaka sin guldstol från bord,
och alla glade
uppstego att lyssna till kungens ord,
berömd i Nord;
men han suckade djupt, och talte och sade:
„Min drottning sitter i Folkvangs[1] loft
på purpurtäcken;
men här är det gräs öfver hennes stoft,
och blomsterdoft
kringånga dess grafhög vid bäcken.
Ej får jag drottning så god, så skön,
mitt rikes ära.
Till Gudarna gick hon, till Valhalls lön,
men landets bön,
och barnens, en moder begära.
- ↑ Frejas sal.
