Bor ingen mö i vestersalar,
som väntar dig för längese’n,
och flyger till ditt bröst, och talar
om kärlek först, om kärlek se’n?
Dock ändtlig, trött av vägens möda,
du sjunker ner ifrån din höjd,
och qvällen drar det rosenröda
sparrlakanet för Gudars fröjd.
Om kärlek hviska jordens floder,
om kärlek hviskar himlens fläkt.
Välkommen, Natt, du Gudars moder,
med perlor på din bröllopsdrägt!
Hur tyst de höga stjernor skrida,
likt älskarn till en mö på tå!
Flyg öfver fjärden, min Ellida,
skjut på, skjut på, du bölja blå!
Der borta ligga Gudens lunder;
till gode Gudar styra vi,
och Balderstemplet står derunder,
med kärlekens Gudinna i.
Hur lycklig träder jag på stranden!
Du jord, jag ville kyssa dig,
och Er, J blommor små, som randen
med hvitt och rödt den krökta stig!
Du måne, som ditt skimmer tömmer
kring lund och tempel, hög och vård,
hur skön du sitter der och drömmer,
lik saga i en bröllopsgård!
Hvem lärde dig, du bäck, som talar
med blommorna, min känslas röst?
Sida:Frithiofs Saga.djvu/42
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
76
