Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
108

och nattens barn, de allvarsamma tankar,
med svarta lockar, gingo jemt förbi
mitt vakna öga, brinnande och tårlöst;
och Balder sjelf, blodlöse Guden, såg
med blickar fulla utaf hot uppå mig –
förliden natt har jag betänkt mitt öde,
och mitt beslut är fattadt: jag blir qvar,
ett lydigt offer vid min broders altar.
Dock var det väl, att jag ej hört dig då
med dina öar, diktade i molnen,
der aftonrodnan ligger ständigt kring
en enslig blomsterverld av frid och kärlek.
Hvem vet, hur svag man är? Min barndoms drömmar,
de länge tystade, stå upp igen
och hviska i mitt öra med en röst,
så välbekant, som vore det en systers,
så öm, som vore det en älskares.
Jag hör Er icke, nej, jag hör Er icke,
J lockande, J fordom kära stämmor!
Hvad skulle jag, ett Nordens barn, i Södern?
Jag är för blek för rosorna deri,
för färglöst är mit sinne för dess glöd;
det skulle brännas af den heta solen,
och längtansfullt mitt öga skulle se
mot Nordens stjerna, hvilken står alltjemt,
en himmelsk skildtvakt, öfver fädrens grafvar.
Min ädle Frithiof skall ej flykta från
det kära land, han föddes att försvara;
skall icke kasta bort sitt rykte för
en sak så ringa som en flickas kärlek.
Ett lif, der solen spinner, år från år,
den ena dagen alltid lik den andra,