Såg du de två i dagens ljus,
du tänkte dig i Frejas hus,
der månget litet brudpar svingar
med gula hår och rosenvingar.
Men såg du dem i månens sken
kringdansa under lummig gren,
du tänkte: under lundens kransar
Elfkungen med sin drottning dansar.
Det var så gladt, det var så kärt
när han sin första runa lärt.
En kung var ej som han i ära;
den runan fick han Ingborg lära.
Hur glädtigt sam han i sin slup
med henne över mörkblå djup!
Hur hjertligt, när han seglen vänder,
hon klappar i små hvita händer!
Det fans ej fågelbo så högt,
som han för henne ej besökt.
Sjelf örnen, som i molnen gungar
blef plundrad båd' på ägg och ungar.
Det fans ej bäck, hur strid han var,
hvaröfver han ej Ingborg bar.
Det är så skönt, när forsen larmar,
att tryckas af små hvita armar.
Den första blomma våren födt,
det första smultron som blev rödt,
det första ax, hvars gull blef moget,
dem bjöd han henne, gladt och troget.
