jag tar det med mig intill grafvens port.
Med nästa vårdag är jag här igen;
kung Helge, hoppas jag, skall se mig åter.
Då har jag löst mitt löfte, fyllt han fordran,
försont jemväl det brott, man diktat på mig;
och då begär jag, nej jag fordrar dig,
på öppet Ting emellan blanka vapen,
ej utaf Helge, men av Nordens folk;
det är din giftoman, du kungadotter!
jag har ett ord att säga den som vägrar.
Farväl till dess, var trogen, glöm mig ej,
och tag, till minne av vår barndomskärlek,
min armring här, ett skönt Vaulunderverk,
med himlens under ritade i guldet:
det bästa undret är ett troget hjerta.
Hur skönt han passar till din hvita arm,
en lysmask, lindad kring en liljestängel!
Farväl, min brud, min älskade, farväl,
om några måna'r är det annorlunda!
INGEBORG.
Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull!
Han sätter spetsen af sitt goda svärd
på Nornans bröst, och säger: du skall vika!
Du arme Frithiof, Nornan viker ej,
hon går sin gång och ler åt Angurvadel.
Hur litet känner du min mörka broder!
Ditt öppna hjeltesinne fattar ej
det dystra djupet utaf hans, och hatet
som glöder i hans afundsjuka barm.
Sin systers hand ger han dig aldrig, förr
han ger sin krona, ger sitt lif till spillo,
