Den här sidan har korrekturlästs
122
IX.
Ingeborgs klagan.
Nu är det höst,
stormande häfver sig hafvets bröst.
Ack, men hur gerna jag sute
ändå derute!
Länge jag såg
seglet i vester, det flög på sin våg.
Ack! det är lyckligt, får följa
Frithiof på bölja.
Bölja, du blå,
sväll ej så högt! det går fort nog ändå.
Lysen, J stjernor, och sägen
seglaren vägen.
När det blir vår,
kommer han hem; men den älskade går
ej till hans möte i salen,
icke i dalen;
ligger i mull
bleknad och kall för sin kärleks skull;
eller hon klagar och blöder,
offrad av bröder. —
