Den här sidan har korrekturlästs
124
Falk, som han glömt!
du skall bli min; jag vill älska dig ömt.
Sjelf vill jag mata för ägarn
vingade jägarn.
Här på hans hand
virkar jag in dig i dukens rand:
vingar av silfver och rika
guldklor tillika.
Falkvingar tog
Freja en gång och kring rymderna drog,
sökte i norr och i söder
älskade Öder[1].
Länte du ock
vingarna ut, de ej bure mig dock.
Döden allena mig bringar
gudarnas vingar.
Jägare skön,
sitt på min skullra och blicka åt sjön!
Ack! hur vi längte och blicke,
kommer han icke.
När jag är död,
kommer han säkert; minns då hvad jag bjöd:
helsa och helsa du åter
Frithiof som gråter!
- ↑ Frejas gemål.
