Den här sidan har korrekturlästs
126
X.
Frithiof på hafvet.
Men på stranden stod
kung Helge och qvad
med förbittradt mod,
och till trollen han bad.
Se, då mörknar himlabågen,
dundret går kring öde rum,
och i djupet kokar vågen,
och dess yta höljs med skum.
Blixtarne i molnen draga
här och der en blodig rand;
alla hafvets fåglar jaga
skrikande emot sin strand. —
„Hårdt blir vädret, bröder!
Stormens vingar hör jag
flaxande i fjerran,
men vi blekna ej.
Sitt du lugn i lunden,
tänk på mig och längta,
skön i dina tårar,
sköna Ingeborg!“
