Den här sidan har korrekturlästs
128
Mot Ellidas stam
drog ett trollpar till fejd.
Det var vindkall Ham,
det var snöig Hejd.
Och då lösas stormens vingar,
och den vilde doppar dem
än i djupet, än han svingar
hvirflande mot Gudars hem.
Alla fasans makter skrida,
ridande på Vågens topp,
ur den skummiga, den vida
bottenlösa grafven opp.
„Skönare var färden
uti månans skimmer
öfver spegelvågor
hän mot Balders lund.
Varmare än här är,
var vid Ingborgs hjerta,
hvitare än hafsskum
svällde hennes barm.“ —
Nu Solundar-ö
står ur våg, som går hvit;
där är stillare sjö,
der är hamn, styr dit!
Men förvågen viking rädes
ej så lätt på trofast ek,
står vid styret sjelf och glädes
åt de vilda vindars lek.
