Den här sidan har korrekturlästs
134
Öfver styrbord gick
nu en sjö med fart;
i ett ögonblick
spolas däcket klart.
Då från armen Frithiof drager
lödig guldring, tre mark tung,
blank som sol i morgondager,
var en skänk af Bele kung.
Hugger så i stycken ringen,
konstfullt utaf dvergar gjord,
delar dem och glömmer ingen
utaf sina män om bord.
„Guld är gott att hafva
uppå giljarfärden;
tomhänt träde ingen
ner till sjöblå Ran.
Kall är hon att kyssa,
flyktig till att famna;
men vi fästa hafsbrud
med det brända guld.“
Med förnyadt hot
faller stormen på,
och då brister skot,
och då springer rå.
Och mot skeppet, halft begrafvet,
vågorna till äntring gå.
Hur man också öser, hafvet
öser man ej ut ändå.
