och tvenne jättar bära
de bleknade på strand.“ —
Utöfver böljans spegel
från salen jarl såg ned.
„Det är Ellidas segel
och Frithiof, tror jag, med.
På gången och på pannan
känns Thorstens son igen.
Så blickar ingen annan
i Nordens land som den.“
Från dryckesbord helt modig
sprang Atle viking då,
svartskäggig Bersärk, blodig
och grym att se uppå.
„Nu“, skrek han, „vill jag pröfva
hvad ryktet ment dermed
att Frithiof svärd kan döfva,
och aldrig ber om fred.“
Och upp med honom sprungo
hans bistra kämpar tolf,
på förhand luften stungo,
och svängde svärd och kolf.
De stormade mot stranden,
där tröttadt drakskepp stod,
och Frithiof satt å sanden
och talte kraft och mod.
„Lätt kunde jag dig fälla,“
skrek Atle med stort gny,
„vill i ditt val dock ställa,
att kämpa eller fly.
Sida:Frithiofs Saga.djvu/77
Den här sidan har korrekturlästs
146
