Men blott om fred du beder,
fastän en kämpe hård,
jag som en vän dig leder
allt upp till jarlens gård.“
„Väl är jag trött af färden,“
genmälte Frithiof vred,
„dock må vi pröfva svärden,
förr än jag tigger fred.“
Då såg man stålen ljunga
i solbrun kämpehand;
på Angurvadels tunga
hvar runa stod i brand.
Nu skiftas svärdshugg dryga,
och dråpslag hagla nu,
och begges sköldar flyga
på samma gång i tu.
De kämpar utan tadel
stå dock i kretsen fast.
Men skarpt bet Angurvadel,
och Atles klinga brast.
„Mot svärdlös man jag svänger,“
sad' Frithiof, „ej mitt svärd;
men lyster det dig länger
vi pröfva annan färd.“
Likt vågor då om hösten
de begge storma an,
och stålbeklädda brösten
slå tätt emot varann.
De brottades som björnar
uppå sitt fjäll av snö,
Sida:Frithiofs Saga.djvu/78
Den här sidan har korrekturlästs
148
