de spände hop, som örnar
utöfver vredgad sjö.
Rotfästad klippa hölle
väl knappast ut att stå,
och lummig järnek fölle
för mindre tag än så.
Från pannan svetten lackar,
och bröstet häfves kallt,
och buskar, sten och backar
uppsparkas öfver allt.
Med bäfvan slutet bida
stålklädde män å strand;
det brottandet var vida
berömdt i Nordens land.
Till slut dock Frithiof fällde
sin fiende till jord,
han knät mot bröstet ställde
och talte vredens ord:
„Blott jag mitt svärd nu hade,
du svarte Berserksskägg,
jag genom livet lade
på dig den hvassa egg.“
„Det skall ej hinder bringa,“
sad' Atle, stolt i håg.
„Gå du och tag din klinga,
jag ligger som jag låg.
Den ena som den andra
skall en gång Valhall se:
i dag må jag väl vandra,
i morgon du kanske.“
