Och Friggas ögon äro blå,
som himlen till att se uppå;
jag känner ögon: mot de båda
är ljusblå vårdag mörk att skåda.
Hvi prisas Gerdas kinder så,
en nyfälld snö med norrsken på?
Jag kinder sett: en dag, som tänder
två morgonrodnader i sender.
Jag vet ett hjerta lika ömt
som Nannas, fast ej så berömdt.
Med rätta prisas du af skalder,
du Nannas lyckelige Balder!
O! att som du jag finge dö
begråten af en trogen mö,
så öm, så trogen som din Nanna;
hos Hel jag ville gerna stanna. —
Men kungadottren satt och qvad
en hjeltesång, och väfde glad
i duken in den hjeltens under
och vågor blå och gröna lunder.
Der växte in i snöhvit ull
de sköldar utaf spoladt gull,
och röda flögo stridens lansar;
men styft af silfver var hvart pansar.
Dock, hur hon väfver, dag från dag,
får hjelten Frithiofs anletsdrag,
och, som de blicka fram ur väfven,
då rodnar hon, men glädes äfven.
